22. Kometer - slutet

 

"Helt oförmodadt visa sig stundom på himmeln lysande himlakroppar, hvilka under några dagar eller veckor komma jorden allt närmre och derigenom blifva allt större, men derefter ter aflägsna sig och försvinna för vår syn. De bestå vanligen af en liten lysande kärna som liknar en stjerna, hvilken är så gles eller tunn att man genom den kan se de vanliga stjernorna. Dessa himlakroppar kallar man kometer. De äro i sig sjelfva mörka men blifva synliga då de belysas af solens ljus. Det är sannolikt att kometerna äro stora hopar eller liksom moln af de helt små himlakroppar (meteoriter), om hvilka vi redan läst på sid. 469 [vi får ta det någon annan gång, min anm.] och hvilka äfven röra sig i små svärmar och visa sig som stjernfall då de komma inom jordens luftkrets och der blifva glödande.

Dylika kometer hafva sedan uråldriga tider med förskräckelse blifvit sedda af menninskorna, hvilka ansett dem förebåda hungersnöd, krig eller pest, ja till och med verldens sista tid och likväl hafva kometerna likasom de andra himlakropparne, af Skaparen fått sig en viss väg anvisad för sitt lopp och en viss tid för att fullborda detsamma."

21.

20. Döden

"När en menniska aflidit, böra de efterlewande icke lemna den döde alldeles ur sigte, i synnerhet om döden hastigt påkommit; ty en möjlighet finnes att den afsomnade är enbart skendöd. Dödskylan och dödstelheten anses wisserligen såsom kännetecken på en död, men de äro icke fullt säkra. Säkraste tecknet är om den döde börjar förwandlas och likluft till följd deraf sprider sig i rummet. I alla fall bör den döde få kallna i sin säng och derunder betäckas med blott ett lakan, i kallt rum bör han icke utbäras för än han wäl kallnat. Lagen förbjuder att begrafwa någon förr än han warit död tre dygn; detta är ock om wintern det minsta; under den heta sommarn börjar en död wanligen att förwandlas inom denna tid."

19. Sorkar

December är det få som orkar
knappt ens små trötta sorkar

(Det här är inte från naturläran)

18. Ekorren

"Ekorren är ett ganska qwickt och wackert litet djur och kan lätt göras tam. Han bor i skogen, der han springer i träden och föder sig af nötter, ollon, trädknoppar och frön ur grankottar, som han för till munnen med sina framtassar, under det han sitter upprätt, med den yfwiga swansen bakom sig. För wintern insamlar han förråd. Under sommarn äro ekorrarne rödbruna, men mot wintern blifwa de grå; man jagar dem då för skinnets skull, som kallas gråwerk. Sina bon bygga de af qwistar i träden; honan får 3 till 5 ungar, hwilka i början äro blinda."

17. Älgen

"Elgarne äro wåra största och prydligaste skogsdjur"

16. Vackra och välluktande vexter

Idag är det Kyndelsmässodagen, 40 dagar efter jul. Enligt sägnen var det då som Maria bar jesusbarnet till templet. Men sedan 1772 har vi firat kyndelsmäss på helgen efter, så på söndag kommer Kyndelsmässodagen igen. Dagen till ära är texten aningen religiöst färgad.


"Många vexter låter Gud vexa, som fägna ögat genom sina vackra färger eller sprida sin vällukt omkring i luften. De blommor, som först komma fram om våren, tycka många mest om, fastän de icke äro de vackraste; men det är ganska naturligt, då man hela vintern sett snö och svart mark. Tidigast av alla är den gula hästhofven, som sticker upp sina blommor på leriga dikeskanter långt förr än bladen komma fram. Vackrare äro sipporna, hvita eller blå, som derefter slå ut; gullvifvorna och de välluktande liljekonvaljerna höra till de skönaste vårblommorna. De många blommorna, som under sommarn med sina vexlande färger pryda ängar och lundar, kunna här icke uppräknas; men den, som ser dem, måste glädjas och tänka på Skaparens godhet och makt. Till och med, då du under den kulna vintern läser huru jag här räknar upp de blå styfmorsblommorna eller natt- och dagsblomster, de gula bullerblomsterna eller smörbollar, gula smörblomster, gredelina storknäbbar välluktande hvitväppling, blåklockor, röda ängsnejlikor, allmycke eller mjölkgräs, blåklint eller rågblommor o.s.v; då tänker du med fröjd på den sköna våren och med tacksamhet på Den, som låter våren komma; annars, om du det icke gör, är du kanske en verldsträl, som endast tänker på mat och dryck, eller är du en menniska, som icke tänker på något alls. Äfven i vatten vexa vackra blommor, såsom gula vattenliljor och gula eller hvita neckrosor, som flyta på vattnet. I de stora skogarne vexa bland mossan hvitröda pyroler och den lilla vackra refviga vext med hvitröda välluktande blommor, som kallas linnea efter vår landsman Linné."

15. Bävern

(Min internetpott tog slut i slutet av januari, så vissa poster blev en aning försenade.)

"Bäfwern är ett märkwärdigt djur, som i fordna tider funnits på många ställen i wårt land, men nu blifwit så utrotad, att numera knapt någon enda der står att finna; i norra delarne af Amerika och Asien finnes han till större mängd. Bäfwern är stor som en medelmåttig hund, har en platt naken swans och korta ben; på fötterna har han en simhud mellan tårna. Der han är ensam, bor han i jordhålor wid stränderna af åar och bäckar; men der många finnas, slå de sig tillsamman och bygga de konstiga bäfwerhusen. Dessa anläggas wanligen i en bäck eller å; först uppdämmer bäfwern wattnet med en damm af stockar, stenar och jord, på det han alltid måtte hafwa utgång till watten; derefter bygger han inwid stranden ett hus, som har flere wåningar, under och öfwer wattnet, och flere utgångar. Här bo bäfrarne par om par och hit samla de sin föda, som består af barken på asp, björk, sälj och wide. För att bygga en sådan boning få de swaga djuren anwända mycket arbete och mycken flit. De fälla träden med sina hwassa framtänder; en qwarters tjock asp kunna de fälla på en timme; sedan släpa de fram träden, och med sina framtassar fästa de dem medelst sten och jord. Man har sagt att bäfwern brukade honan till släde, då han wille forsla sitt timmer, och swansen till murslef; men detta är ogrundadt."

14. Ugglorna

"Ugglorna hafwa ett rundt hufwud, framåt wända ögon samt i det hela en besynnerlig och ful skapnad; de äro tillika mycket rofgiriga, men göra stor nytta, emedan de mest förtära råttor och andra dylika skadedjur. De ugglor, som hafwa hela ringar af fjädrar kring ögonen se bäst i mörkningen, men bländas af ljuset; de ega en ganska fin hörsel och äro ämnade att utöda de djur, som framkomma mot natten."

13. Kon

(Läser hon Läsebok i Naturlära för Sweriges Allmoge, af Dokt. R, T. Berlin, frågar ni er kanske. Nej, det gör hon inte för kor kan inte läsa. Hon tittar bara på bilderna)


"Oxen och kon äro särdeles nyttiga husdjur icke allenast under det de lefwa , utan äfwen sedan de blifwit döda. De hjelpa oß plöja och draga laß, gifwa oß mjölk till föda och gödsel för åkern; deras kött ätes, af talgen göras ljus och twål, med håren stoppas dynor, af hornen arbetas skedar och kammar, af huden garfwas läder och skin, af benen swarfwas allehanda saker och de kunna äfwen med stor nytta sndermalas och utströs på åkern istället för gödsel, Man kan således med skäl säga att ingen del finnes på dessa djur, hwilkenicke tjenar menniskan till nytta.

Nötkreaturen lefwa numera ingenstädes på jorden wilda, utan endast såsom husdjur.De trifwas icke der det är mycket warmt eller mycket kallt. Itorfmossar i Skåne uppgräfwas stundom benrangel efter en oxe, som fått namn af uroxe: denna oxe, som waritmer än 3 alnar hög, finnes numera icke lefwande någonstädes på jorden, men man tror att wåra nötkreatur härstamma från detta djur."

12. Rävar

"Räfwen träffas öfwer hela landet och bor i jordhålor, som han gräfwer i skogsmark eller backar. Han är stor som en mindre hund, brunröd till färgen med hwit bringa och lång yfwig swans, hwit i spetsen; men räfwar finnas ock, som hafwa ett swart streck utefter ryggen och twärsöfwer bogarne; de kallas korsräfwar; andra äro nästan helt swarta. Räfwarna äro mycket sluga djur; de söka rof mest om natten, och ligga på lur för att gripa det. De lefwa af harar, foglar, sorkar och möß, till och med av fisk; ofta göra de stor skada på höns och gäß wid gårdarne, men listigt nog sällan i sitt närmaste granskap. Då räfwen kommit bland en hop höns, biter han ihjäl dem alla och bär dem bort, samt gräfwer ned det han ej förmår äta upp. I Mars, April och Maj finner man små räfungar. Räfwen tages på många sätt, men är ej lätt att komma åt. Man jagar honom med hundar, till deß han kan fällas med skott; då han krupit in i sin håla låter man hundarna draga honom ut eller röker man ihjäl honom. Han fångas äfwen i räfgropar, men bäst med rässar. Dertill fordras likwäl mycken konst, om icke räfwen skall wädra försåt. Bästa tiden att fånga räf med sax  är från Mårtensmessa till Februari. Fastän räfwarne böra efterhållas, är det icke rådligt att alldeles utrota dem; ty om de ock göra skada på wildt och hemfogel, äro de på sitt sätt nyttiga genom att förmiska antalet af sorkar och möß."

11. Igelkotten

"Igelkotten träffas i södra och mellersta delen av landet. Han bor i hålor under jorden och ger sig ut mot qwällen att söka sin föda; denna består af insekter, maskar, råttor och ormar, och genom dessa skadedjurs utdödande wisar sig igelkotten ganska nyttig. Under wintern ligger han i dwala. Han blir lätt tam. Då han märker fara å färde, rullar han ihop sig som ett klot och spärrar ut de piggar, som bekläda hans rygg; deri består hans förswar."





 <iframe width="100%" height="100" scrolling="no" frameborder="no" src="https://w.soundcloud.com/player/?url=https%3A//api.soundcloud.com/tracks/188383443&amp;auto_play=false&amp;hide_related=false&amp;show_comments=true&amp;show_user=true&amp;show_reposts=false&amp;visual=true"></iframe>

10. Grävlingen

9.Fisken

"Fiskarne lefva i vattnet, i det salta hafvet såväl som i sjöar och floder, och hafva en sådan skapnad, som just är inrättad derefter. De hafva ingen fot eller arm, som skulle hindra deras rörelse i vattnet utan i dess ställe lätta fenor med hvilka de stanna eller styra farten. På kroppen hafva de icke hår eller fjädrar, som illa skulle passa i vattnet utan små fjäll med ett slem utanpå, så att vattnet lätt halkar förbi deras kropp. Alla fiskar, som simma fort, hafva en lång smal kropp med spetsigt hufvud, så att de lättare kunna klyfva vattnet. Det är med stjerten, som fiskarne ge sig fart framåt, på samma sätt som sjömän vricka en båt fram med åran; men de stanna eller styra farten med de fenor, som finnas i par (bröst- och bukfenor) och svara mot fram- och baklemmarne hos däggdjuren. De omaka fenor, som sitta på ryggen och under buken tjena till att hålla fiskens kropp stadig i vattnet, likasom kölen på ett fartyg. Inuti kropen hafva de flesta fiskar en simblåsa, som de kunna trycka ihop då de vilja sänka sig, eller blåsa upp då de vilja höja sig i vattnet."

8. Björnen

"Det största rovdjuret i wårt land och hela Europa är björnen. Denne träffas hos oß i de stora skogarne i Dalsland, Wermland, Dalarne och uppåt Norrland. Han blir 5 till 6 fot lång och omkring 3 fot hög wid bogen samt wäger 25 till 30 pund, stundom mera; de största kallas slagbjörnar och äro swarta eller swartbruna; mindre och yngre björnar äro ljusare till färgen och få namn av myrbjörnar eller gräsbjörnar. Björnens föda består av rötter, bär, grön säd och dylikt så länge han är ung; äfwen äter han gerna myror; men när han blir äldre och fått smak på kött, tycker han mest om sådan föda. Då angriper han hästar och boskap, och gör bonden ofta stod skada. Menniskor anfaller han icke, om han ej blir sårad eller retad. Man säger att björnen har en mans wett, men 12 mans kraft; det förra är twifwelaktigt, men det senare är nära nog sannt, ty med ett enda slag av sin stora taß eller ram slår han en oxe till marken; och man har sett honom gå på bakfötterna och bära en ko eller häst i famnen."

7. Haren

-----------------
"Hararne äro mycket rädda och nästan wärnlösa djur. Mot sina många fiender kunna de icke wända något wapen, utan söka rädda sig med sitt hastiga språng. De hafwa långa bakben och kunna derföre taga långa skutt; äfwen höra de wäl med sina långa öron. Under sommarn äro de gråbruna till färgen, men under wintern hwita, så att deras lika färg med marken eller snön hindrar dem att synas för fiender på långt håll. Haren bygger intet bo utan lägger sig der han tror sig säkrast; hans föda består af gräs, rötter, rågbrådd under sommarn, men under wintern af trädbark och unga qwistar. På dagen ligger han mest stilla och sofwer med öppna ögon; mot solnedgången kommer han fram att söka föda. I stora skogar trifwes haren ej gerna, om icke der smedjeland ligga i grannskapet; annars håller han sig i skogsdungar och backar samt bredwid åkrar. Harhonan får ungar tre gånger om året, men wårdar sig icke mycket om dem; derför kallar man en mor, som är wårdslös om sina barn, för en harmoder. Harens skinn har ett fint hår, af hwilket wantar och hattar göras; köttet är rätt godt, i synnerhet av ungharar. Från och med den 16 mars till och med den 10 augusti får haren icke jagas."

6. Vargen

"Vargen liknar en hund, men är större än de flesta hundar; dock finnas sådana så stora och starka att de kunna rå på en warg. Han är 4 fot lång, swansen oräknad, 2 1/2 fot hög öfwer bogen, till färgen gulgrå, swartspräcklig. De sneglande ögonen gifwa honom en elak uppsyn; och wargen är elak, lömsk och feg. Under sommarn lefwa wargarne spridda i skogarne och föda sig lätt af harar, foglar, råttor och boskap, då de komma åt den; men under wintern, då det blir kallt och smått om föda i skogen, samla sig wargarne i hopar och komma fram på bygderna. Då springa de tjutande omkring under nätterna och taga bandhunden på gården, boskapen i fähuset, hästen för slädan; ja, wargen som annars är så feg, angriper då han är rätt hungrig till och med menniskor. År 1821 blefwo  9 eller 10 barn och ungdom i Gestrikland och Dalarne uppätna af en och samma warg, hwilken man tror förut hållits tam. För flere år sedan blef äfwen en soldat uppäten af wargar i Jemtland; han hade warit på kyrkparad och skulle gå hem på isen öfwer Storsjön, men kom aldrig hem. Hans benrangel fanns några dagar derefter. Wargen kallas på somliga orter äfwen ulf eller gråben; honan får omkring slutet af April 5-6 blinda ungar, som wid 2-3 år äro fullwexta.

Så mycket som möjligt söker man utrota dessa skadedjur och detta har så tillwida lyckats, att wargarne numera i wårt land äro mycket mera sällsynta än förr. Endast i Lappland fortfara de att wara renarnes farligaste fiender. Enligt gällande jagtstadga betalas i belöning för hwarje dödad warg 25 kr. af allmänna medel. Bäst är att uppsöka ungarne i lyan under Maj och Juni med tillhjelp av hundar; annars fångas wargarne äfwen i warggropar eller genom skallgång. Under wintern brukar man åka ut med en gris i slädan; när man bringar grisen att skrika, komma wargarne fram och kunna skjutas. Lapparne åka fatt wargen på snöskidor och döda honom med spjut. Så glupska äro wargarne, att om en af dem blir sårad så äta de öfriga upp honom."

5. Hunden

"Hunden är af alla wåra husdjur det klokaste, mest tillgifna och mest läraktiga. Man träffar honom öfwerallt i sällskap med menniskorna, hwilka han hjelper att skydda hus och hem för tjufwar, fiender och wilda djur, att uppsöka wildbråd, att wakta boskap o.s.w. Utan hunden hade menniskan troligen aldrig fått så stort herrawälde öfwer djuren som hon nu har. Genom wistelsen i olika länder och af flere andra orsaker, som man icke rätt noga känner, hafwa så många olika slag eller raser af hundar uppkommit, att man knappt skulle tro dem höra till ett och samma djurslag; men den inre byggnaden är hos dem alla lika, ehuru mycket de skilja sig från hwarandra till storleken, yttre skapnaden och färgen. Äfern till lynne och andra egenskaper finner man mycken olikhet hos olika hundraser."

4. Mårddjuret

Jag vill ta tillfället i akt att varna känsliga och mårddjurs-kära läsare. Det visar sig att Doktor R. T. Berlin inte har en alldeles vänlig syn på weßle-släktet.

"Till weßle-släktet höra flere djur med lång, jemnsmal kropp och korta ben; de äro mordiska och blodtörstiga, mycket wiga, och kunna krypa genom ganska trånga öppningar. De fånga råttor, foglar, ekorrar och harar, om de än sjelfwa äro mycket mindre än sitt rof. Mården är stor som en katt; han bor i bergsrefwor och ihåliga träd, samt hoppar med lätthet mellan träden då han förföljes. Skinnet är wackert och dyrbart, hwarföre djuret ofta jagas. Hos oß skiljer man mellan twå slags mård. Den, som är gul under halsen, kallas skogsmård och har wackrare skinn; han träffas mest i norra delen av riket. Den, som är hwit under halsen, kallas stenmård och bor ofta i stenrösen nära husen, som han icke sällan besöker. I södra Swerige träffas ett djur, som är något mindre än mården och kallas iller; han bor i stenträdgårdar och jordwallar. Illern lefwer af grodor och fisk, men söker äfwen att komma åt hemfogel wid husen. Den lilla weßlan är om wintern helt hwit, men om sommarn brungul; en större weßla kallas äfwen lekatt eller hermelin och är lik den förra, men swart wid ändan av swansen. Dessa djur kunna krypa genom mycket små hål och göra god nytta, emedan de taga råttor och möß; men de angripa äfwen höns och annan hemfogel, ja till och med harar. Allmogen tror att deras bett äro giftiga; så är det icke men saken är att lekatten förstår att bita sitt rof på det mest ömtåliga stället."

3. Geten

Vi börjar misstänka att naturläran är en aning färgad av kristet tänkande. Om fåren sägs bland annat:
"Efter all sannolikhet woro fåren de första djur som gjordes tama; ty redan Abel, Adams son, berättas i Bibeln hafwa warit fåraherde."

Men nu ska vi tala om getterna:
"Gettterna trifwas icke wäl på slättlandet, utan föredraga berstrakterna. De hållas icke på så många ställen som fåren, emedan de äro okynniga djur, som föga akta stängsel och, då de komma åt, äta säd på åkern, afbita qwistar och afgnaga barken på wilda eller planterade träd; likfäl kunna de göra sin egare stor nytta, emedan de äro mycket lättfödda. I bergiga och skogiga trakter, såsom i Dalarne och Norrland, samt wid fiskarehamnar utefter wåra kuster hållas getter till större antal och taga der till godo med hwad de kunna finna wexande; ja de kunna till och med äta hufwuden och inelfwor af fisk. Getterna bära kantiga horn och hafwa icke ull, utan ragg, hwilken wäl är sträf, men dock låter arbeta sig till allahanda nyttiga saker. Getmjölken är stark och fet samt tjenar många menniskor till föda; man gör äfwen deraf en god ost. I Swerige räknades 1873 icke mer än 122 tusen getter.

Wilda getter, från hwilka de tama från början äro komna, lefwa i mellersta Asien. Under tidens lopp hafwa tamgetterna blifwit hwarandra ganska olika; sålunda finnas getterna med kort ragg, med hängande öron, med skinnlappar hängande på halsen, med kort böjd nos o.s.w. För öfrigt äro de nyfikna och nyckfulla, men orädda och muntra djur samt hafwa stor begärelse att klättra på höjder och branter, hwilket de göra med mycken skicklighet. Menniskornas sällskap söka de gerna."

Lucka två - valen

En val har strandat på myren.
Naturläran har dessvärre inget stycke om valar, därför kommer ett om havets sälta som jag tycker om:

"En följd af hawfets stora salthalt är den, att hafswattnet är tyngre än flodwatten och sjöwatten, så att en kanna hafswatten wäger mera. Fördenskull flyta ting lättare på hafwets watten och sjunka icke ned så djupt deri; det har nog hwar och en märkt, som försökt simma både i salt och sött watten. Ett lastadt skepp ligger fördenskull högre och går icke så djupt i hafwet, som i en flod.

Den wettgiriga menniskan frågar äfwen här: hwarföre skall hafwets watten wara salt? Dertill kunna wi finna flere orsaker; salt är nödvändigt för många djur och wexter på landet, hwarföre det ock finnes i wanligt källwatten, och äfwen menniskan erhåller ur hafwet en god del af det salt hon behöfwer; för wexterna och djuren i hafwet är saltet ännu nödwändigare; och om icke hafswattnet wore salt, skulle det snart komma i förruttnelse. Många andra skäl finnas hwilka wi icke förmå inse; men säkert är att 'Gud hafwer skickat hwart och ett, till hwad det besynnerligen nyttigt skall wara'."

Lucka ett - Lodjuret

"Lodjuret eller loen lefwer här och där i Sveriges stora skogstrakter. Det är så stort som en vanlig hund, högre på benen än katten, med hårtofsar i öronspetsarne och kort svans; till färgen är det gråbrunt, rödbrunt eller hwitgrått med olika mörka fläckar eller streck, och kallas därefter rävlo, kattlo eller varglo. Lodjuret är ganska starkt, så att det kan döda en häst eller en oxe men vågar sig sällan på människor; det lurar på sitt rov likasom katten och griper det med ett språng; därefter suger det först ut det varma blodet.

Vi bo visserligen i ett kallt land, där jorden ger oss vad vi behöva först efter mycket arbete; men vi böra prisa oss lyckliga, som icke hafva många och farliga djur omkring oss. I de varma länder, där skönaste frukter växa vilda och jorden nästan av sig självt bär allt vad människorna behöva till föda, där finnas och många giftiga kräk, stora ormar och grymma rovdjur av kattsläktet som ofta angripa och döda människorna."

Upplägg

Nu börjar det slutligen lacka mot kyndelsmäss och på lördag öppnas första luckan. Hur kommer då detta gå till frågar kanske ni (ännu obefintliga läsekrets)? Jo såhär:

En gång om dagen öppnas en lucka i form av ett inlägg här på bloggen. 

Temat för årets kalender är Djur på myrmark.

Luckan består i den bästa världar av en bild av ett djur på myrmark, en informativ text hämtad från Läsebok i Naturläran för Sweriges Allmoge [här ges en liten plats för lättfångad politisk poäng om Björn Söder] av Doktor R Berlin. Dessutom ska jag försöka hinna med att läsa in texten och presentera den som ett ljudklipp med låg volym och dålig kvalitet, så ni känner av hur DIY och lo-fi det hela är. 

I väntan på Kyndelsmäss

Alla går vi väl i idog väntan på Kyndelsmässoafton 2015. Denna ljusets högtid i mörka februari. För att göra väntan lite lättare presenteras här kyndelsmässokalendern som ska räkna ned dagarna i tre veckor (21 dagar).

I väntan på kalender som är i väntan på Kyndelsmäss presenteras här en bild på en fisk som fiskar, utifall att någon liten krake skulle irra sig hit för tidigt (hur osannolikt det än kan verka).