"Vargen liknar en hund, men är större än de flesta hundar; dock finnas sådana så stora och starka att de kunna rå på en warg. Han är 4 fot lång, swansen oräknad, 2 1/2 fot hög öfwer bogen, till färgen gulgrå, swartspräcklig. De sneglande ögonen gifwa honom en elak uppsyn; och wargen är elak, lömsk och feg. Under sommarn lefwa wargarne spridda i skogarne och föda sig lätt af harar, foglar, råttor och boskap, då de komma åt den; men under wintern, då det blir kallt och smått om föda i skogen, samla sig wargarne i hopar och komma fram på bygderna. Då springa de tjutande omkring under nätterna och taga bandhunden på gården, boskapen i fähuset, hästen för slädan; ja, wargen som annars är så feg, angriper då han är rätt hungrig till och med menniskor. År 1821 blefwo 9 eller 10 barn och ungdom i Gestrikland och Dalarne uppätna af en och samma warg, hwilken man tror förut hållits tam. För flere år sedan blef äfwen en soldat uppäten af wargar i Jemtland; han hade warit på kyrkparad och skulle gå hem på isen öfwer Storsjön, men kom aldrig hem. Hans benrangel fanns några dagar derefter. Wargen kallas på somliga orter äfwen ulf eller gråben; honan får omkring slutet af April 5-6 blinda ungar, som wid 2-3 år äro fullwexta.
Så mycket som möjligt söker man utrota dessa skadedjur och detta har så tillwida lyckats, att wargarne numera i wårt land äro mycket mera sällsynta än förr. Endast i Lappland fortfara de att wara renarnes farligaste fiender. Enligt gällande jagtstadga betalas i belöning för hwarje dödad warg 25 kr. af allmänna medel. Bäst är att uppsöka ungarne i lyan under Maj och Juni med tillhjelp av hundar; annars fångas wargarne äfwen i warggropar eller genom skallgång. Under wintern brukar man åka ut med en gris i slädan; när man bringar grisen att skrika, komma wargarne fram och kunna skjutas. Lapparne åka fatt wargen på snöskidor och döda honom med spjut. Så glupska äro wargarne, att om en af dem blir sårad så äta de öfriga upp honom."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar