22. Kometer - slutet

 

"Helt oförmodadt visa sig stundom på himmeln lysande himlakroppar, hvilka under några dagar eller veckor komma jorden allt närmre och derigenom blifva allt större, men derefter ter aflägsna sig och försvinna för vår syn. De bestå vanligen af en liten lysande kärna som liknar en stjerna, hvilken är så gles eller tunn att man genom den kan se de vanliga stjernorna. Dessa himlakroppar kallar man kometer. De äro i sig sjelfva mörka men blifva synliga då de belysas af solens ljus. Det är sannolikt att kometerna äro stora hopar eller liksom moln af de helt små himlakroppar (meteoriter), om hvilka vi redan läst på sid. 469 [vi får ta det någon annan gång, min anm.] och hvilka äfven röra sig i små svärmar och visa sig som stjernfall då de komma inom jordens luftkrets och der blifva glödande.

Dylika kometer hafva sedan uråldriga tider med förskräckelse blifvit sedda af menninskorna, hvilka ansett dem förebåda hungersnöd, krig eller pest, ja till och med verldens sista tid och likväl hafva kometerna likasom de andra himlakropparne, af Skaparen fått sig en viss väg anvisad för sitt lopp och en viss tid för att fullborda detsamma."

21.

20. Döden

"När en menniska aflidit, böra de efterlewande icke lemna den döde alldeles ur sigte, i synnerhet om döden hastigt påkommit; ty en möjlighet finnes att den afsomnade är enbart skendöd. Dödskylan och dödstelheten anses wisserligen såsom kännetecken på en död, men de äro icke fullt säkra. Säkraste tecknet är om den döde börjar förwandlas och likluft till följd deraf sprider sig i rummet. I alla fall bör den döde få kallna i sin säng och derunder betäckas med blott ett lakan, i kallt rum bör han icke utbäras för än han wäl kallnat. Lagen förbjuder att begrafwa någon förr än han warit död tre dygn; detta är ock om wintern det minsta; under den heta sommarn börjar en död wanligen att förwandlas inom denna tid."

19. Sorkar

December är det få som orkar
knappt ens små trötta sorkar

(Det här är inte från naturläran)

18. Ekorren

"Ekorren är ett ganska qwickt och wackert litet djur och kan lätt göras tam. Han bor i skogen, der han springer i träden och föder sig af nötter, ollon, trädknoppar och frön ur grankottar, som han för till munnen med sina framtassar, under det han sitter upprätt, med den yfwiga swansen bakom sig. För wintern insamlar han förråd. Under sommarn äro ekorrarne rödbruna, men mot wintern blifwa de grå; man jagar dem då för skinnets skull, som kallas gråwerk. Sina bon bygga de af qwistar i träden; honan får 3 till 5 ungar, hwilka i början äro blinda."

17. Älgen

"Elgarne äro wåra största och prydligaste skogsdjur"

16. Vackra och välluktande vexter

Idag är det Kyndelsmässodagen, 40 dagar efter jul. Enligt sägnen var det då som Maria bar jesusbarnet till templet. Men sedan 1772 har vi firat kyndelsmäss på helgen efter, så på söndag kommer Kyndelsmässodagen igen. Dagen till ära är texten aningen religiöst färgad.


"Många vexter låter Gud vexa, som fägna ögat genom sina vackra färger eller sprida sin vällukt omkring i luften. De blommor, som först komma fram om våren, tycka många mest om, fastän de icke äro de vackraste; men det är ganska naturligt, då man hela vintern sett snö och svart mark. Tidigast av alla är den gula hästhofven, som sticker upp sina blommor på leriga dikeskanter långt förr än bladen komma fram. Vackrare äro sipporna, hvita eller blå, som derefter slå ut; gullvifvorna och de välluktande liljekonvaljerna höra till de skönaste vårblommorna. De många blommorna, som under sommarn med sina vexlande färger pryda ängar och lundar, kunna här icke uppräknas; men den, som ser dem, måste glädjas och tänka på Skaparens godhet och makt. Till och med, då du under den kulna vintern läser huru jag här räknar upp de blå styfmorsblommorna eller natt- och dagsblomster, de gula bullerblomsterna eller smörbollar, gula smörblomster, gredelina storknäbbar välluktande hvitväppling, blåklockor, röda ängsnejlikor, allmycke eller mjölkgräs, blåklint eller rågblommor o.s.v; då tänker du med fröjd på den sköna våren och med tacksamhet på Den, som låter våren komma; annars, om du det icke gör, är du kanske en verldsträl, som endast tänker på mat och dryck, eller är du en menniska, som icke tänker på något alls. Äfven i vatten vexa vackra blommor, såsom gula vattenliljor och gula eller hvita neckrosor, som flyta på vattnet. I de stora skogarne vexa bland mossan hvitröda pyroler och den lilla vackra refviga vext med hvitröda välluktande blommor, som kallas linnea efter vår landsman Linné."

15. Bävern

(Min internetpott tog slut i slutet av januari, så vissa poster blev en aning försenade.)

"Bäfwern är ett märkwärdigt djur, som i fordna tider funnits på många ställen i wårt land, men nu blifwit så utrotad, att numera knapt någon enda der står att finna; i norra delarne af Amerika och Asien finnes han till större mängd. Bäfwern är stor som en medelmåttig hund, har en platt naken swans och korta ben; på fötterna har han en simhud mellan tårna. Der han är ensam, bor han i jordhålor wid stränderna af åar och bäckar; men der många finnas, slå de sig tillsamman och bygga de konstiga bäfwerhusen. Dessa anläggas wanligen i en bäck eller å; först uppdämmer bäfwern wattnet med en damm af stockar, stenar och jord, på det han alltid måtte hafwa utgång till watten; derefter bygger han inwid stranden ett hus, som har flere wåningar, under och öfwer wattnet, och flere utgångar. Här bo bäfrarne par om par och hit samla de sin föda, som består af barken på asp, björk, sälj och wide. För att bygga en sådan boning få de swaga djuren anwända mycket arbete och mycken flit. De fälla träden med sina hwassa framtänder; en qwarters tjock asp kunna de fälla på en timme; sedan släpa de fram träden, och med sina framtassar fästa de dem medelst sten och jord. Man har sagt att bäfwern brukade honan till släde, då han wille forsla sitt timmer, och swansen till murslef; men detta är ogrundadt."

14. Ugglorna

"Ugglorna hafwa ett rundt hufwud, framåt wända ögon samt i det hela en besynnerlig och ful skapnad; de äro tillika mycket rofgiriga, men göra stor nytta, emedan de mest förtära råttor och andra dylika skadedjur. De ugglor, som hafwa hela ringar af fjädrar kring ögonen se bäst i mörkningen, men bländas af ljuset; de ega en ganska fin hörsel och äro ämnade att utöda de djur, som framkomma mot natten."