Jag vill ta tillfället i akt att varna känsliga och mårddjurs-kära läsare. Det visar sig att Doktor R. T. Berlin inte har en alldeles vänlig syn på weßle-släktet.
"Till weßle-släktet höra flere djur med lång, jemnsmal kropp och korta ben; de äro mordiska och blodtörstiga, mycket wiga, och kunna krypa genom ganska trånga öppningar. De fånga råttor, foglar, ekorrar och harar, om de än sjelfwa äro mycket mindre än sitt rof. Mården är stor som en katt; han bor i bergsrefwor och ihåliga träd, samt hoppar med lätthet mellan träden då han förföljes. Skinnet är wackert och dyrbart, hwarföre djuret ofta jagas. Hos oß skiljer man mellan twå slags mård. Den, som är gul under halsen, kallas skogsmård och har wackrare skinn; han träffas mest i norra delen av riket. Den, som är hwit under halsen, kallas stenmård och bor ofta i stenrösen nära husen, som han icke sällan besöker. I södra Swerige träffas ett djur, som är något mindre än mården och kallas iller; han bor i stenträdgårdar och jordwallar. Illern lefwer af grodor och fisk, men söker äfwen att komma åt hemfogel wid husen. Den lilla weßlan är om wintern helt hwit, men om sommarn brungul; en större weßla kallas äfwen lekatt eller hermelin och är lik den förra, men swart wid ändan av swansen. Dessa djur kunna krypa genom mycket små hål och göra god nytta, emedan de taga råttor och möß; men de angripa äfwen höns och annan hemfogel, ja till och med harar. Allmogen tror att deras bett äro giftiga; så är det icke men saken är att lekatten förstår att bita sitt rof på det mest ömtåliga stället."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar